Fan.

Det börjar närma sig. Första årsdagen av flera. Redan två milstolpar avklarade men bävar för resten. Syr ihop, slutar sura över gammal ost, ber om nåd å gråter mig igenom nätter. Somnar med glasögon och mobilen i händerna, vägrar inse att orden som förut dansade sitter som sten inuti, och dagen som gryr. Alldeles oändligt jävla utstuderat skit-långsamt. Jag växer för varje andetag, livrädd att ge upp, falla tillbaka och omslutas av mörker. Rear ut det som var jag för bara en sommar, en hel livstid sen. På många plan är ordningen återställd på andra helt åt helvette krångligt. Möter folk som vill ta min själ och motar bort dom. Med min hjälp kommer ni inte till helvetet- jag kom precis därifrån, tack så mycket. Bockar och bugar med mössan i hand. Sitter med vännerna på den magiska balkongen, oavsett väder, oavsett lugn. Får en fråga; "...så vem är du egentligen..?" Jag får en mikrobabylonisk livskris och lyssnar in mig på elektronika. Syntslingor som svävar och som för mig framåt i handlingen fast jag egentligen inte vill.