Vars ska jag börja? Jag såg henne sitta i trappan. På vilobänken. När jag stretade uppför med tunga väskor igår. Samma bänk vi släpade fram å tillbaka upp å ner för trapporna hon å jag. Kände noga efter på tåget upp, tack sömnen för att du kom å räddade mig, efter dom där känslo-trådarna som så ofta gör att jag drar mig för att åka hit. Sen drack jag lika dyr vanilj-latte som frukosten kostade mig nästa dag. Mina klena nerver sa till resten av mig att nycklarna inte passade i dörren. Inser att jag hellre satt, sprängd av kissnödighet, på samma bänk där hon satt så många gånger och pustade ut, därför att.. jag inte vågade gå in i lägenheten själv. Sen kom pappa å vi drack kaffe. Sen åkte vi på tur. Till Tyresö på jobb. Å så åkte vi till farfars nya ateljé. Upp i lägenheten igen å byta kjol å sen åkte jag hem till B. Bästa ovännen var där å drack öl. Bitterljuvt. Som att vara tillbaka i Solberga, i den där ettan han hade förr, igen, 19år å utan att ha ätit nått på flera dar. Lyssna på punk. Skelettet som stack ut ur skinnet å älskade farmor som försökte tvinga mig ur matvägran. Jag led. Och jag grät. Gud så många gånger jag satt hemma hos B. och grät. Min historia speglar sig i varje gathörn, som ett hån och som en nödvändighet. Jag minns. Jag skäms.
Innan jag somnar stirrar jag in i allt det svarta, ser det i vitögat och omfamnar rädslan. Klart jag bryter ihop ung hundra gånger där och då. Skrattar hysteriskt. Fast tyst. B. lärde mig att gråta med ett öga för länge sen, när vi fortfarande var ett par. Den här gången när sömnbristen tvingar mig i säng, fast jag inte vill, i dubbla långkallingar å vantar, tjocktröja,tre täcken å en kär vän på vardera sida om mig med händer som tar emot om jag faller anar jag att jag har kommit
hem.
Upp i ottan för att ta mig till kursen, äntligen. Ute i god tid för bussen ut hit går bara en gång i timmen eller så. Åker från lägenheten med sovande vännerna i, via gamla stan, sex på morgonen.. hämtar upp packningen..fixar lite, tar adjö igen å igen å igen. Kommer till Ropsten. Höga trappor. Ingen hiss som funkar. Tar mig ut på Lidingö med hjälp av det lilla lilla tåget istället. Filosoferar över hur tiden är som ett sträckt gummiband ibland. Till slut, efter sju bedrövelser och två bussbyten är jag äntligen framme. Rummet är fint. Receptionisterna sura. Jag ser dubbelt och får ett bryt i soffan och jag hör hennes röst när hon låg på IVA dom första dagarna.
"Jag vill inte", mitt motto som jag har haft så länge jag kan minnas. Ingen ser. Det händer ju på insidan. Prick som det brukar vara i den här stan. Föreläsning, stavgång, lunch och yoga på det. Mellan sista passet och middagen tycks det mig som att jag är homefree. Så fåfängt. När jag fattar att anledningen till, att jag inte kan böja mig fram över bordet och fylla på glaset med Ramlösa, är träningsvärk känner jag mig nästan hysterisk men okej. Sen accepterar jag faktum, att kroppen säger till och att jag lyssnar, har just inget val, där och då och att jag har kommit så jävla långt bara genom att ta mig hit. Planerna på hårdrocksfest faller som ett korthus. En 3kms promenad i kylan å mörkret gör jag ogärna igen å så buss på det, krångla hit å dit, omväg på omväg.för att sedan ta mig tillbaka. Nej. Jag umgås med M. via nätet (Lilla hjärtat) och med D. Jag accepterar att jag inte kommer att träffa B. å Bästa ovännen å pappa mer den här vändan men att jag kommer att komma tillbaka hit. Att få chansen att skapa sin egen relation med en stad som jag så länge hatat.känns helt fantastiskt Hon var alltid mån om mig, på det sättet, lilla farmor. Att ge mig tusen möjligheter igen och igen och igen. Som jag sa när jag åkte hemifrån;
En kan inte gå omkring å vara rädd prick hur länge som helst.
