!

Att få en arbetsskada. Ligga på golvet i köket och kvida och skratta hysteriskt med tårarna rinnande nerför kinderna.. Ett hav av "om" och "men" och "varför"  och "kansken" Jag hör mig själv säga långt bortifrån, som om jag stod i en tunnel "jag har inte tid.." Lyckligtvis tar inte bettet så illa som jag först tror, det är långfingrets tipp som blöder, en bit in på nästa led och något småsår till. Däremot chockar det mig att jag så fullständigt tappar kontrollen inför främmande människor och att jag inte kan sluta gråta. Jag som brukar vara så tillbakadragen nuförtin. Fina M. följer mig senare till vc för omplåstring. Slippa sy, Antibiotika och stelkramp. Skämt på kall brits och snäll sjuksköterska. Och jag går tillbaka till jobbet efteråt- Utan att vara rädd. Skärrad såklart men absolut inte rädd. Och det håller kors i taket i sig. Det kommer en reaktion senare på kvällen där jag bara gråter men det gör mig ingenting, jag har rätt mycket att gråta över som inte rör det här eg. Och dan efter det, likadant, jag är inte rädd. Så otroligt skönt. Kan tom hänga rätt mycket med den som bet mig. Är fortfarande omplåstrad. Det känns skumt, som om fingret inte tillhörde mig, Som om all ångest, oro och obehag har bosatt sig på en enda plats; i mitt vänstra långfinger.