Tyst

Det surrar inuti. Tystnar. Går över bron en gång till, utan alkohol den här gången och mycket mycket tidigare på kvällen. I gengäld får vi stanna oftare än gången innan. Men huvudsaken är att vi kommer över. In alles tar det oss kanske tjugo minuter att ta oss över Göta älv bron men det känns som tusen år samtidigt känns det knappt alls. Morgonen efter går jag på ett möte jag har fasat för men det går bra, över förväntan och personen som tittar tillbaka på mig i fikets spegelfönster ser inte ut att vara..jag? Jag ser en kompetent persona, någon som väger ord på guldvåg och som plockar ner sitt hysteriska sällskap men efteråt..idag, igår känner jag mig helt förstörd. Det känns lite som när jag gick in i väggen för fem år sen typ. Det känns också lite som att ha utfört någon slags excorsism. Jag förstår att stressen över det som nyligen har hänt börjar ta ut sin rätt och om jag fick bestämma skulle jag tex åka hem till B. och sova bort en hel helg under hans kedjetäcke och i trygg förvissning om att sömnen är min vän precis som han är men helt ärligt; jag har inte tiiiid att bryta ihop, inte tid att, som idag, gå fram till ytterdörren åtta (8) gånger och inte komma ut genom dörrjäveln :-/ Ingen tid till att som igår, snurra omkring hemma utan att lyckas åstadkomma ett uns av någonting. Egentligen började det redan i förrgår när vi skulle fixa nya id-kort (vi har inte bytt identitet ;)) och allt gick så infernaliskt långsamt i huvudet efter det. Insåg rätt snart den dan att jag var inkapabel att dyka upp i tid eller öht alls. Det kan inte hjälpas, det känns som ett sådant stort nederlag att vara tillbaka.