...

... På andra sidan, dit jag aldrig trodde jag skulle befinna mig, utan "hemma" och utan ön och utan styrsel men jag klarar mig, hankar mig fram på vatten å cigg, kallt kaffe i blodet, ångest till frukost och ramsor som är befängda och plötsligt uppenbara det sig någon som ser en å jag förvandlas till vax, till aska och snö, till allt som jag en gång velat, kravlar omkring i ett limbo, med en känsla av frihet och styrka och att det fortfarande finns hopp i den här skadade gods-kroppen och att det aldrig går att ge upp, det ligger inte för mig helt enkelt. Känner mig som 17? Ja sjutton it is. I min fulla kraft och obändlig. Även om. Så fantastiskt fint.