Till och med stenen vittrar sönder
En livstid sedan jag var i dina kvarter, i ett sammanhag jag känner igen och där tanken på att upphöra aldrig har känts så trösterik som nu. Och jag faller nerför branten, kravlar mig upp för backen, in i jorden, rakt i solar plexus, får blodsmak i munnen, hostar slem, gråter på alla cylindrar, men utan att det syns.
Jag är berget, gatan och sjön där du har kastat alla dina förhoppningar, alla pengar, alla vänner och jag kan inte längre följa dig dit du går.
Den här sorgen är outhärdlig.
Jag är berget, gatan och sjön där du har kastat alla dina förhoppningar, alla pengar, alla vänner och jag kan inte längre följa dig dit du går.
Den här sorgen är outhärdlig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida